Jakt och jaktminnen

 

Redan som barn blev jag präglad i ämnet jakt. Jag hade en far som i unga år jagade både hare och fågel, samt morbröder som för det mesta ägnade sig åt älgjakt. Där hemma hängde studsaren och hagelbössorna sida vid sida i farstun. På den tiden var det inget tvång att ha vapenskåp i hemmet. Jakttidningarna låg på kökssoffan eller på bordet, så det var med stor spänning man läste dem. Det egna jaktintresset startade med min kompis luftgevär som vi använe på soptippen där en och annan gnagare fick sluta sina dagar. Hösten 1979 när jag började med älgjakt, var turen på min sida redan första jaktdagen. Den fällda älgen var en ”pinntjur” och lyckan blev fulländad. Detta hände i ett litet jaktlag utanför Bollstabruk. När jag flyttade norrut till Örnsköldsvik föll det sig naturligt att jag bytte jaktlag. Vi är tolv medlemmar i laget, där det är en mycket bra sammanhållning. Detta märks inte minst när älgarna ska fram från skogen och vid styckbordet, där alla samlas för att hjälpa till. Vi har mycket trevligt tillsammans och skratten haglar när bla Peter drar sina historier. Jag ska berätta om ett jaktminne som jag skrivit ner för ett antal år sedan och som väl är lika aktuell idag som då.


 


 


Eriksgrubba

 

Det är tidig morgon, kaffetermosen är fylld med väldoftande dryck och smörgåsarna plockas ner i den välfyllda ryggsäcken som innehåller kläder och mycket annat. Så bar det av med bil ut till jaktmarken, väl framme plockas ryggsäckarna fram och sen, upp på ryggen med den. Med bössan i handen började vi marschen ut till våra pass. Vi, det är Stenno Forsberg och jag. Jag brukar bo hemma hos Stenno och hans far John under jaktveckan. Vi gick i förväntansfulla tankar, ingen säger någonting och mörkret sluter sig som säckar runt våra huvuden. Efter ca tio minuters marsch kan vi skönja svaga ljusstrimmor mellan träden, det tycks bli en sådan där höstdag som vi alla längtar efter. Efter ytterligare några minuters marsch är vi framme vid ”mitt” pass ”Eriksgrubba”. Efter det sedvanliga ”lycka till” till varandra fortsätter Stenno ca 400 meter längre upp efter stigen. Där uppifrån ska han bevaka mon (en skogsglänta). Jag tar av mig ryggsäcken och hänger upp kommunikationsradion i en gran, den blir även mitt ryggstöd och ryggsäcken får bli min sittplats. Timmarna går och man hinner tänka en hel del. ”Eriksgrubba”, det lär ha varit en timmerhuggare vid namn Erik som kört förbi en regnig och mörk höstkväll och fått se ”vittra” dansa i sina långa vita kåpor kring grubban. Jag har då inte sett några än…

 

 

 

Klockan har hunnit bli nio och det smakar bra med kaffe, smörgåsarna med rökt korv och älgstek som pålägg känns bra i en kurrande mage. Just som jag stoppade undan termosen, hördes jakthunden Moa:s ståndskall, hon kan inte vara mera än ett hundratal meter bort, nere vid tjockskogen. Det börjar kännas lite ”pirr” i kroppen. Ska hon komma med älgen? Minuterna går, hon tystnar och jag undrar vad som hänt. Just då hörs ett väldigt brak nere i backen, ett gammalt träd gick visst av och snett framför mig till höger hör jag de tunga älgklövarna slå mot marken och där i gläntan kan jag för första gången se älgen komma i språng. Har sedan tidigare bestämt var skottet ska gå, och som på beställning kommer älgen dit. Med två snabba skott förpassas den till de sälla jaktmarkerna.  Det är en fin tjur på ca två år.  Lördag veckan därpå upprepas i stort sett samma händelse, bara det att denna gång kom hunden Roy med tjuren och den hade tio taggar och var ca 100 kg tyngre i slaktvikt.


 

 

 

Jag hoppas på flera fina jaktupplevelser vid ”Eriksgrubban” för den platsen har blivit mitt lyckopass. Om Erik någonsin återvänder till sin grubba vet jag inte, men som sagt, jag hoppas kunna återkomma under hösten eller kanske i augusti nästa år för diverse förberedelser.

 

 

 

Ett jakt-minne av

 

BJ


 

 

Ett jaktminne

 

Det var en gång för länge sen…Så börjar ofta gamla sagor och berättelser. Det jag nu ska försöka att återspegla handlar om en speciell händelse under en jaktvecka vid mina föräldrars sommarstuga. Det är höst och året är 1982 under den årligen återkommande älgjakten. Den gamla väckarklockan, den med de två klockorna ovanpå uret, ekar högt genom rummet. Riiiing…. Jag formligen gör en volt ur sängen för att komma upp och stänga av det gamla skrället. Det är den andra morgonen på årets älgjakt, det är tydligt att första dagen varit jobbig, eftersom sömnen den gånga natten varit god.

 

Kläderna åker på och jag gick ut på stenplattan framför gården och där, framför mig, i det becksvarta mörkret syns en klar himmel med åtskilliga miljarder gnistrande stjärnor. Det är en morgon med frost på marken och is i vattentunnan under stupröret. Efter att ha fått en nypa frisk luft och uträttat nödvändiga behov återvänder jag in i stugan. Vid vedspisen står Lennart på knä och försöker att få fyr i den, för det behövs både värme i stugan och varmt kaffe inombords. Lennart det är min två år yngre bror (också knivmakare). Vi träffas inte ofta, men desto trevligare har vi när det nalkas älgjakt och vi får umgås. Efter att ha packat ned proviant och kläder i massor tar vi bilen till ”Johans” det är min mors och hennes brors föräldrarhem, bilen får stå där under dagen. Vi tar inte på oss så mycket kläder under vår marsch till passen för då kommer svetten att flöda och vi kommer att frysa när vi sätter oss i stillhet. Det är visst några minusgrader i luften ännu ett tag. När vi efter en stunds vandrande uppför börjar vi närma oss krönet på en kraftig stigning, då hör vi till vänster om oss, några intressanta knäppningar. Det är ännu skymning i skogen och sikten är begränsad. Jo! Vad får jag se, om inte bakdelen på en älg som försöker att undkomma oss. I det ögonblicket tror jag att vi känner likadant brorsan och jag. Pulsen ökar och spänningen stiger inombords. För att kunna upptäcka älgen som försvinner in bland buskarna, smyger vi oss fram till en skogsglänta. Lennart ställer sig ner på knä och plockar fram kommunikationsradion medan jag fortsätter smygandet framåt ca femtio meter. Där sätter jag mig grensle över en nedfallen gammal gran och lyssnar intensivt efter den flyende älgen, samtidigt som den gryende morgonen blir allt ljusare. Jag vrider på huvudet för att göra Lennart uppmärksam på, största möjliga tystnad, (som en känd profil skulle ha uttryckt sig) när jag till min förvåning upptäcker en annan stor älg som står och tittar på oss, endast på fyrtio meters håll! Vi blev nog lika förvånade, både älgen och jag. Nu hör det ju till saken att jag satt grensle över den gamla granen. Hur jag bar mig åt för att komma runt på den, utan att skrämma bort älgen, har jag aldrig lyckats få klarhet i, men som sagt, det mesta tycks gå att klara av. Till råga på allt var situationen den att skottet måste avlossas från min vänstra axel och det gjorde inte situationen bättre, när man är högerskytt. Med älgen snyggt uppställd i kikarsiktet, gick skottet av och älgen vände på sig och försvann ned mot den kalla skogsbäcken som rann längs efter gläntan.

 

Jag kände att skottet satt där det skulle, så vi väntade en stund för ordningens skull, man skall ju aldrig jaga en påskjuten älg framför sig, den skulle bara gå undan för oss. Medan vi väntar sade Lennart att jag formligen höll på att skrämma livet ur honom när skottet small. Han hade inte heller sett eller hört älgen trots det korta avståndet mellan oss. När vi ansåg att tiden var mogen gick vi i älgens riktning och mycket riktigt där låg den, mitt i bäcken. Det blev ett fasligt arbete för två man att dra upp den på fast mark och med det arbete som följde med att ta ur den. Nu när solen gått upp över grantopparna och vi har det riktigt skönt där vi sitter i mossan och blåbärsriset, med rykande varmt kaffet från den sprakande elden och de färdigbredda smörgåsarna, ja då vill vi inte byta bort denna fina jaktstund mot något annat. Vi längtar redan mot eftermiddagens jakt.

 

Ja! Det var en av många upplevelser i skogen under en härlig höstmorgon. Det går att skriva om många liknande upplevelser, men ändå olika. Detta får man väl säga är en jägares högsta önskan, bra väder, spänningen och ett lyckat skott och ett lyckligt slut.

 

BJ

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

I dag | 01:39

Detta är precis den buköppnare jag har letat efter.Strålande
Kommer den att finnas i fler exemplar

...
05.08 | 16:14

Vilka vackra knivar, ojoj vilket jobb👍👍👍

...
23.05 | 10:38

hej Birger det var verkligen en fin hemsida du har,skall bli kul att gå igenom

...
05.02 | 22:13

Hej Tom!
Kan du höra av dig på min m adress 41550johansson@telia.com tack.
Mvh Birger

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS